Wunderkammer
På den här utställningen visar jag arbeten från den senaste 10-årsperioden. En period som började med en djupdykning i en ärvd dia-bildsamling från en släktings resor på 1960-talet. Bilderna blev motiv i målningar, objekten i motiven blev skulpturer som till slut blev installationer med sjungande huvuden och ”uppstoppade” djurtroféer. Mitt arbete har en koppling till museisamlingar och till botaniska trädgårdar och djurparker. Några av mina favoritmuseer är naturhistoriska och etnografiska museer med en bibehållen inredning och historisk presentation av samlingarna, t.ex. Naturhistoriska museet i Göteborg, Teylers Museum i Haarlem, Afrika Museum i Bryssel och Naturhistorisches Museum i Wien.
Jag har en fascination för själva samlandet och presentationen av det främmande, det exotiska, det lyckliga, det skrämmande, det underliga. Om vad det representerar och vad det säger om samlaren, om oss. Men också om hur vi behandlar planeten och de som bor där.
Museernas värld är på något sätt vårt ständigt närvarande dåliga samvete här i väst. Hur de olika föremålen har kommit hit är oftast resultat av exploatering och kolonialisering. Köpta, stulna, förvandlade, förvanskade. De historiska bakomliggande politiska drivkrafterna handlade om ekonomiska vinster men motiverades av rasistiska och religiösa idéer. Även växthussamlingarna bygger på växter som gynnade oss i väst. De centrala rummen botaniska växthus innehåller ofta växter såsom kaffe, bomull, och andra kolonial-växter. Idag fortsätter samma globala exploatering genom användning av billig arbetskraft utomlands eller obefintlig miljölagstiftning i tredje världen. Europas plastsopor som Kina inte längre vill ta hand om tas numera emot av bland annat Indonesien. I byn där min pappa föddes 1942, Mojokarto, håller numera befolkningen på med att sortera västerländska sopor med katastrofala följder för deras närmiljö och hälsa.
Varje tid har sin syn på samlandet och samlingarna. Fortfarande idag kämpar museerna med att hitta sin roll i hur de ska förklara samlandet, försvara och rätta till de som samlade före oss.
Utställningens titel är Wunderkammer vilket är ett annat namn för kuriosakabinett eller naturaliekabinett.
Museisamlingarnas föregångare och något av en efterbliven kusin från landet. En wunderkammer var en privatägd samling med naturhistoriska, geologiska, etnografiska och/eller historiska objekt, som kunde ge status till ägaren. Ju mer sällsynta artefakterna var, ju förträffligare samlaren. En del objekt kunde vara rena falsifikationer såsom enhörningshorn. Det är dessa objekt, vars tolkning tog sig för mycket svängrum, som jag tycker är väldig intressanta. Där fantasin tog över och vetenskap blev till konst. Wunderkammern är ett friare rum, lite mindre vetenskaplig, lite mer fantasi-eggande.
Ett av mina tidigaste musei-minnen var från en skolutflykt till Missionsmuseet i Steyl i södra Nederländerna. Året var 1974 och jag var åtta år. Med mig hade jag en liten kamera som jag fotade de uppstoppade djuren med; en gigantisk bisonoxe, ett ledset lejon med konstigt grin, de roliga aporna. Björnen som började röra på sig och rulla med ögonen om man stoppade ett mynt i. Det var spännande, magiskt. Fotona finns inte kvar, jag rev sönder dem några år senare när jag plötsligen hade börjat skämmas för mitt ”barnsliga” motivval. Nu finns de bara i minnet.
På 1920- och 30-talet hade broder Berchmans, på klostret i Steyl, ansvaret för samlingen som blev grunden till missionsmuseet. Broder Berchmans var en sann amatör: en självutnämnd zoologisk konservator, utan utbildning men inte utan talang. Uppgiften kan inte ha varit enkel när det oftast bara fanns en karvad hud, ett skelett och några svartvita foton att luta sig mot. Han var en starkt troende katolsk munk med en tydlig idé om hur djuren skulle presenteras. För att betona att djuren var Guds skapelse så gav han dem ett litet leende.
***
Genom historien har vi människor utrotat mängder med djurarter, ofta av en olyckshändelse eller slarv. Till exempel lite för lättfångade fåglar på isolerade öar som tagits över av människor, djur som konkurrerats ut av husdjur och skadedjur som kommit med våra båtar.
Pungvargen (Thylacinus cynocephalus) från Tasmanien är hittills den enda djurart som människan har utrotat med flit. Den skulle bara bort. Det ansågs att pungvargen var ett hot mot fårskötseln så skottpengarna gjorde slut på de sista resterna av beståndet ganska fort.
Dess engelska namn Tasmanian Tiger (även Tasmanian Woolf förekommer) gjorde att den verkade mycket mer hotfull än den egentligen varit. Pungvargen hade ungefär samma matvanor som en räv och var knappast något hot för ett får. Den sista pungvargen, Benjamin, dog i fångenskap 1936. Med hjälp av gamla foton har jag försökt att bygga en rekonstruktion. Även den med ett litet leende, som för att hånskratta mot mänskligheten. Er tid kommer nog också!
Det leende plastkraniet i mitt arbete For the Love of bog är delvis en kommentar till Damien Hirsts diamantbeklädda skalle men också till andra mer historiska kranier, till exempel mosaikbeklädda Mixtekska kranier från Mexiko. Lyxföremål som hade med den dödes status att göra. Materialet som jag valde är ett av det billigaste vi människor tillverkar idag fast med stor miljöpåverkan: plastpellets.
Plastpellets eller nurdles utgör råvaran för tillverkning av plastprodukter. Mängder av dessa plastpellets spills dagligen ut i haven och vattendrag från fabriker eller vid olyckor till havs. De förs via havsströmmarna runt hela jorden och så småningom hamnar de på stränderna.
Jag har plockat mina nurdles under lång tid från olika stränder med hjälp av min familj. Genom åren har vi plockat nurdles bland annat i England, Italien och mycket på den svenska västkusten.
Plaststädning på stränderna är numera en naturlig del av min familjs utflyktsaktivitet.
***
Min pappas familj hade ett förflutet i Indonesien som har varit en holländsk koloni. Pappa och hans familj överlevde de japanska fånglägren under kriget och hamnade därefter i Haag. Där anlände många nederländsk-ostindiska familjer och försökte starta om.
I trapphuset i vårt sjuttiotals-radhus hängde en balinesisk mask och ett indonesiskt svärd dekorerat med hästtänder. Mina farföräldrar och fastrar pratade ett språk kryddad med malaysiska ord och yttryck. Vi åt ofta indonesisk mat.
Hemma hos släktingarna fanns än fler saker från det forna hemlandet på väggarna, saker som verkade laddade med nostalgi, sorg och saknad efter tiden innan kriget.
Min mosters man Jack (Jack F. Chandu) hade liksom pappa överlevt fånglägret på Java och även han hamnade i Haag efter kriget. Där kultiverade och förfinade han sin orientaliska, exotiska bakgrund. Han började uppträda inför publik, först som trollkarl och sedan som mentalist i TV, innan han blev rese-reporter och slutligen helare, astrolog och holistisk terapeut.
För ett drygt decennium sedan ärvde jag onkel Jacks diabildsamling. 1000-tals diabilder han använde vid föreläsningar om sina resor runt hela världen men främst till Sydostasien. Detta var 1960- och tidigt 70-tal, och världen var fortfarande stor. En tid innan massturismen, innan internet, innan globaliseringen. Föredragen var hans extraknäck, för att finansiera nya spännande resor och äventyr.
Diabildsamlingen var av blandad kvalitet, såväl gällande innehåll som konstnärligt uttryck. Solljus och fukt hade påverkat konditionen. Berättelsen bakom bilderna, om ursprunget, sammanhanget var borta. Det var svårt att tyda platserna, tiden, händelseförlopp; allt var bara gissningar från min sida. Oändlig många olika tempel och gatuförsäljare, bilder från öknar och djungler. Bland bilderna fanns även avfotograferade tidningsbilder, och köpta diabilder, de senare införskaffade i turistbutiker på flygplatser.
När jag började arbeta med onkel Jacks material föll valet ofta på de bilder som hade skavanker. Om ett foto är för bra så finns det ingen anledning att försöka måla av det. På sin höjd kan målningen bli ungefär lika bra som fotot, men oftast blir den sämre.
I början målade jag gärna av de bilder som hade något oklart. Jag tolkade, hittade på, fogade ihop bilder, zoomade in, beskar och gjorde ändringar. När jag började komplettera onkel Jacks diabilder med eget bildmaterial, tagna i växthus och museer, uppstod ett nytt mer personligt uttryck.
Det var så här djungelmålningar kom till: som vore de bilder från resor eller expeditioner till en regnskog någonstans i tropiken. Påhittade sådana, som snarare ger en idealisk, paradisisk bild av en tropisk urskog än en verklig. Ett förlorat paradis. Foton jag tog i växthus i Göteborg, Berlin, Amsterdam eller Bryssel
blev till kollage som sedan blev målningar. Det blir aldrig tråkigt med ett växthusbesök. Det är lite som en bekväm snabbexpedition till en instant-jungle.
Genom att sammanfoga bilder i kollage har jag försökt att skapa en filmisk berättelse; så att det uppstår en idé om tid. Som en tur i skogen, med olika platser, blickfält, moment. En expedition. Målningen Retabel består av en mängd foton jag har tagit från olika växthus och museer, med egentligen bara två bilder som inte är mina: de två broarna som leder in och ut ur målningen.
***
För några år sedan började jag tillverka masker. Mina tidiga masker har inspirerats av Asarofolket från Papua Nya Guinea, även kallad Mudmen. De fanns på några av Onkel Jacks diabilder.The Asaro Mudmen klär ut sig med masker gjorda i lera och med lera insmorda kroppar för att skrämma sina fiender eller för att underhålla turister.
Maskerna blev mina första trevande steg in i den tredje dimensionen som skulptör, innan dess arbetade jag nästan uteslutande med måleri.
Maskerna har jag tillverkat i en egen variant av mongolisk papier-maché: med pappersmassa från äggkartonger, krita, lera och tapetklister. Det gör att det går att bygga på i olika omgångar, att slipa och skära i. Blir det fel kan jag blöta upp allting igen och börja om. Ett mycket förlåtande material som går att använda om och om igen.
Maskerna, demonerna, har med tiden fått olika uttryck och jag har använt dem på
olika sätt, i olika situationer: som passivt objekt (artefakt), som performativt redskap (mask), och som aktivt subjekt (rörande och sjungande huvuden). Jag har försökt ge dem ett neutralt uttryck: Både oskyldiga och lite skrämmande, såväl ömma och vänliga som känslokalla. De ska föreställa demoner, men inte nödvändigtvis onda sådana.
Ibland kommer de till på kort tid, ibland tar det längre tid. I görandet kan jag råka stöta på alla möjliga figurer: Darth Vader, Homer Simpson, SvampBob Fyrkant, Beavis and Butthead, Tintin. Små ändringar på näsans placering eller munnens bredd gör att de blir till olika personer, olika demoner.
När de till slut lyckas lösgöra sig från min
egen popkultur-påverkade referensram, och ser ut att kunna börja sjunga själva, då är de färdiga.
***
Då, när onkel Jack höll sina diabildsshower, var världen mindre tillgänglig än idag. Folk reste inte lika ofta, eller reste inte så långt bort, men det fanns ett behov att se platser att drömma sig till. Vackra platser, mystiska, farliga och spännande. Långt borta, oåtkomliga.
Nu, när coronaviruset håller oss hemma, är vi lite tillbaka i samma situation. Vi blir åter igen tvungna att resa i fantasin. Kanske detta är de bästa resorna!
Tom Bogaard, juli 2020
Wunderkammer
Het werk op deze expositie is in een periode van ongeveer 10 jaar tot stand gekomen. Een periode die begon met een duik in een erfenis van een oom van de koude kant, bestaande uit een verzameling dia’s uit de zestiger jaren. Die foto’s werden het uitgangspunt voor schilderijen, beelden en resulteerde uiteindelijk een installatie met zingende hoofden en “opgezette” dieren.
In mijn werk is een koppeling met museumverzamelingen, botanische tuinen en dierentuinen duidelijk zichtbaar. Mijn favoriete musea zijn natuurhistorische en etnografische waar de historische interieurs en de oorspronkelijke presentatie van de verzamelingen bewaard zijn gebleven. Voorbeelden hiervan zijn het Naturhistoriska Museet in Gotenburg, het Teylers museum in Haarlem, het Afrika museum in Tervuren en het Naturhistorisches Museum in Wenen. Ik ben gefascineerd in het verzamelen an sich, en in de verschillende manieren van presenteren van al dit onbekende, het exotische, het ideale, het angstaanjagende, het wonderbaarlijke. Over hoe die representatie eigenlijk meer iets vertelt over de verzamelaar zelf, en over ons. Iedere tijd heeft zijn eigen kijk op het verzamelen en op verzamelingen. Musea moeten steeds weer hun best doen bij het uitleggen, het verdedigen en het verbeteren van de verzamelingen van voorgaande generaties.
De verzamelingen van onze musea leiden nogal eens tot slecht geweten hier in het Westen. Over op welke manier de verschillende objecten hier terecht zijn gekomen, vaak het resultaat van uitbuiting en kolonialisme. Gekocht of gestolen, en losgerukt van context en betekenis. Met achterliggende politieke drijfveren over economisch gewin, gemotiveerd door racistische en religieuze ideeën. Het onderzoek naar planten die ons hier in het westen het best konden verrijken werd basis voor onze tropische plantenverzamelingen. Vaak vind je planten zoals koffie, katoen en andere koloniaalplanten in de meest centrale delen van tropische plantenkassen. Tegenwoordig gaat dezelfde uitbuiting van het westen verder middels goedkope arbeid en slecht werkende milieuwetgeving in de derde wereld. Nu China niet langer het plastic afval uit Europa wil ontvangen, wordt dat gedaan in andere Derdewereldlanden in de buurt zoals Indonesië. In het dorp, waar mijn vader is geboren in 1942, Mojokarto, wordt tegenwoordig Westerse vuilnis gesorteerd door de bevolking daar, met catastrofale gevolgen voor hun gezondheid en milieu.
De titel van mijn expositie is Wunderkammer, of te wel rariteitenkabinet. De voorloper van de museumverzameling, maar ook een beetje het achterlijke neefje ervan. Een rariteitenkabinet was een privéverzameling met natuurhistorische, geologische, etnografische en/of historische voorwerpen, tevens een statussymbool voor de eigenaar. Hoe zeldzamer een voorwerp was, hoe voortreffelijker de verzamelaar. Sommige voorwerpen konden zuivere vervalsingen zijn, zoals tanden van narwals die voor eenhoornhorens door konden gaan. Juist die objecten, waarvan de juiste uitleg niet heel erg nauw werd genomen, vind ik erg spannend. Daar waar de fantasie de overhand krijgt en wetenschap kunst wordt. De Wunderkammer is een vrijere ruimte, ietsje minder wetenschappelijk, wat meer creatief.
Een van mijn vroegste herinneringen aan een museumbezoek was die van een schoolreisje naar het missiemuseum in Steyl in Limburg. Het jaar was 1974 en ik was 8 jaar oud. Ik had een fototoestelletje bij me waar ik de opgezette dieren mee fotografeerde: een enorme bizon, een droevige leeuw met een vreemde glimlach, de grappige aapjes. De mechanische beer die kon bewegen en met zijn ogen rollen wanneer je er een muntje in stopte. Het was spannend, magisch. De foto’s heb ik niet langer, een paar jaar later heb ik alles verscheurd, me plotseling schamend voor mijn “kinderachtige” plaatjes. Nu bestaan ze alleen nog in mijn herinnering.
In de 20er en 30er jaren was het broeder Berchmans die de verantwoordelijkheid kreeg over de verzameling die de basis legde voor wat later het missiemuseum werd. Broeder Berchmans was een echte amateur, een zelfbenoemde zoölogische conservator. Zonder opleiding, maar niet zonder talent. Zijn opdracht kan niet altijd even makkelijk zijn geweest, wanneer er vaak niet meer dan een paar zwartwit foto’s de hulp boden bij het in elkaar zetten van een skelet en een gelooide huid. Hij was zeer gelovig en had een duidelijke visie over hoe hij de beesten zou presenteren. Om te benadrukken dat alle dieren door God geschapen waren gaf hij ze allemaal een glimlach.
***
Ontelbare diersoorten zijn door de geschiedenis heen door de mensheid uitgeroeid, vaak per ongeluk, meestal uit slordigheid. Bijvoorbeeld op geïsoleerde en onbewoonde eilanden met iets te makkelijk te vangen vogels, al dan niet met behulp van onze huisdieren of meegereisde ratten en insecten. Alleen de Tasmaanse buidelwolf (Thylacinus cynocephalus) is tot nu toe de enige diersoort die de mens met voorbedachte rade heeft uitgeroeid. Deze zou en moest van de aardbodem verdwijnen. Omdat men er van uit ging dat de Buidelwolf een gevaar vormde voor de schapenteelt besloot de Australische regering eind 19e eeuw beloningen uit te loven voor het doden van buidelwolven. De laatste resten van het bestand verdween daarna snel. De Engelse benaming “Tasmanian Tiger”, die ook wel Tasmanian Woolf werd genoemd, maakte dat het dier veel gevaarlijker leek dat ie eigenlijk was. De buidelwolf had ongeveer dezelfde eetgewoontes als een vos, en het was zeer onwaarschijnlijk dat hij een gevaar voor de schapenteelt zou kunnen zijn. In 1936 overleed de laatste buidelwolf, Benjamin, in gevangenschap.
Met behulp van oude foto’s heb ik geprobeerd een reconstructie te maken. Met een kleine glimlach op z’n lippen alsof hij ons uitlacht: jullie tijd komt nog!
Mijn lachende doodskop met de naam For the Love of boG is deels een commentaar op Damien Hirsts beroemde diamantschedel, maar heeft ook te maken met andere, meer historische schedels, zoals oude Mixteekse schedels uit Mexico. Dit waren dure voorwerpen die met de status van de dode had te maken. Het materiaal dat ik gebruikt heb is een van de goedkoopste materialen dat we produceren, tegelijkertijd met een enorme impact op het milieu: plastic nurdles. Nurdles zijn plastic korrels die het rauwe materiaal zijn voor plastic producten. Enorme hoeveelheden komen iedere dag in de zee of in rivieren terecht, door slordigheid en ongelukken bij productie en transport. Via de zeestromen komen ze uiteindelijk in alle oceanen overal ter wereld terecht en dus ook op de stranden.
Ik heb ze met behulp van mijn gezin gedurende langere tijd verzameld, onder meer op stranden in Engeland, Italië en op de Zweedse Westkust. Het opruimen van plastic troep is inmiddels een natuurlijk deel van onze vrijetijdsbesteding geworden.
Het gezin van mijn vader kwam uit Nederlands-Indië. Ze overleefden het jappenkamp en kwamen na de oorlog, net als veel andere gezinnen, in Den Haag terecht. In het trappenhuis in onze zeventigerjaren-doorzonwoning hing vroeger een masker uit Balie en een grote kris versierd met paardentanden. We aten thuis vaak Indisch. Mijn grootouders, tantes en oudtantes gebruikten een hoop Maleise woorden en uitdrukkingen. Ook bij hen hingen er een boel aandenkens uit het vroegere thuisland aan de muren, spullen die geladen leken te zijn met nostalgie, verdriet en heimwee naar een tijd van voor de oorlog.
Mijn oom Jack (Jack F. Chandu) had net als mijn vader op Java het Jappenkamp overleefd en ook hij kwam na de oorlog in Den Haag terecht. Daar veredelde en verfijnde hij zijn exotische achtergrond. Hij trad op, eerst als goochelaar in zaaltjes, daarna op TV, als mentalist in de begintijd van de Nederlandse televisie, voordat hij reisverslaggever voor het tijdschrift de Wereldkroniek werd en uiteindelijk healer, astroloog en holistisch therapeut met z’n eigen praktijk in Den Haag. Onder andere.
Een dikke tien jaar geleden erfde ik Oom Jacks enorme verzameling dia’s. Het waren er duizenden, die hij gebruikte bij lezingen over zijn reizen over bijna de hele wereld, maar bovenal naar Zuidoost-Azië. Dit waren de zestiger en zeventiger jaren en de wereld was nog steeds enorm groot. De tijd van voor het massatoerisme, voor het internet, voor de globalisering. Met behulp van zijn optredens en dia-shows financierde hij nieuwe spannende reizen en avonturen.
Jacks dia’s waren van variërende kwaliteit, zowel inhoudelijk als kunstzinnig, en waren ook niet in goede staat als gevolg van zonlicht en vocht.
De verhalen die bij de dia’s horen zijn helaas weg. Het is soms moeilijk de plaatsen, de tijd en de gebeurtenissen te duiden, ik kan er vaak alleen maar naar raden. Eindeloze reeksen tempels en straatverkopers, jungles, woestijnen. Verder zitten er ook foto’s uit tijdschriften, en gekochte dia’s uit toeristenwinkeltjes tussen.
Toen ik begon te werken met het materiaal van Oom Jack viel mijn oog vaak op de foto’s waar iets mee was. Bij een mooie foto is er eigenlijk geen reden om er een schilderij van te maken. Op zijn best kan het schilderij ongeveer even fraai worden als de foto, maar vaak wordt het juist minder. In het begin schilderde ik graag foto’s na waarin iets onduidelijks gebeurde. Ik vulde aan, plakte foto’s aan elkaar, zoomde in, knipte en maakte veranderingen. Later, toen ik eigen foto’s begon te maken in tropische kassen en musea die als het ware Jacks verzameling zouden kunnen verrijken, ontstond er een meer eigen verhaallijn en uitdrukking.
De jungleschilderijen kwamen op die manier tot stand: reportages van reizen of expedities naar tropische bestemmingen. Niet zozeer naar een werkelijke plek in de tropen, maar naar verzonnen, ideale plaatsen in de jungle. Een verloren paradijs. Foto’s die ik nam in kassen in Gotenburg, Berlijn, Amsterdam of Brussel gebruikte ik voor collages die ik naschilderde.
Een bezoek aan een tropische kas wordt overigens nooit saai. Een beetje als een makkelijke fast-expeditie naar een instant jungle.
Met gebruik van de collagetechniek heb ik geprobeerd een grotere, filmachtige afbeelding te maken, en tegelijkertijd een idee van tijd laten te ontstaat. Als een expeditie door het woud, langs verschillende plekken, gebeurtenissen, momenten. Voor het schilderij Retable of the Two Bridges maakte ik een hele hoop foto’s in verschillende kassen en musea. De twee bruggen leiden de blik van de toeschouwer in en uit het schilderij.
***
Een paar jaar geleden ben ik begonnen met het maken van maskers. De eerste waren geïnspireerd op die van de Asaro Mudmen uit Papua Nieuw-Guinea waar ik afbeeldingen van vond op de dia’s van oom Jack. De Asaro Mudmen dragen maskers van klei en smeren zichzelf in met natte, witte klei om zo hun vijanden schrik aan te jagen, of wellicht om toeristen te vermaken.
De maskers waren mijn eerste voorzichtige stapjes in de derde dimensie als beeldhouwer, daarvoor werkte ik eigenlijk vrijwel uitsluitend met schilderen. De maskers zijn gemaakt van een eigen variant van Mongolische papier-maché: met pulp van eierkarton, krijt, klei en behangplaksel. Je kunt het gemakkelijk veranderen, in laagjes opbouwen, slijpen en erin snijden. Gaat het helemaal mis, dan kan je het weer natmaken en opnieuw gebruiken. Het materiaal is bijzonder vergevingsgezind en je kunt het keer op keer hergebruiken. De maskers, de Demonen, hebben in de loop der tijd verschillende uitdrukkingen gekregen en ik heb ze op verschillende manieren gebruikt afhankelijk van de situatie: als passief object op een podium, als attribuut wanneer ik ze draag in een performance, en als actief subject wanneer ze zelf beginnen te bewegen en te praten. Ik probeer ze een zo neutraal mogelijke uitdrukking te geven, zowel onschuldig als beangstigend, tegelijkertijd kwetsbaar en vriendelijk maar ook emotieloos. Ze stellen demonen zijn het, maar niet noodzakelijkerwijs kwaadaardige.
Soms komen ze snel tot stand, soms duurt het langer. Terwijl ik bezig struikel ik vaak over allerlei personages: Darth Vader, Homer Simpson, SpongeBob SquarePants, Beavis and Butthead, Kuifje. Kleine veranderingen van de plaatsing van neus of de breedte van de mond maakt ze tot verschillende personen, verschillende demonen. Wanneer ze uiteindelijk vrijgevochten raken van mijn eigen popculturele referentiekader en ze lijken te kunnen beginnen met zingen, zijn ze klaar.
***
In de tijd dat mijn oom Jack zijn diavoorstellingen hield was de wereld minder toegankelijk dan vandaag de dag. De mensen reisden niet even vaak, en meestal niet zo ver weg, maar er was de behoefte om plekken te zien waar je naar kon verlangen. Mooie plaatsen, mystieke, gevaarlijke en spannende. Ver weg, onbereikbaar.
Nu het coronavirus ons thuis houdt, zijn we een beetje terug in dezelfde situatie. We zijn weer gedwongen te reizen in onze eigen fantasie. Waarschijnlijk van alle reizen de beste!
Tom Bogaard, juli 2020
text till Hungry Planet utställningen. Konsthallen Passagen Linköping Augusti-september 2019
I mitt arbete jobbar jag med människans förhållande till naturen och med frågor som rör kolonialism, exotism och framställningen av tropikerna utifrån hur det gjorts i museer, filmer och litteratur. Bilden av den paradisiska djungeln som en mystisk plats, en farlig och härlig plats. Där saker kan ske bortom det rationellt förklarliga. Ett letande efter det undflyende förlorade paradiset som nu i klimatförändringens och miljöförstörelsens spår ter sig allt längre bort.
Jag arbetar med måleri, skulptur och plastskräpsplockande på stränder. I utställningen ”Hungry Planet” visas repliker på troféer av hårt jagade och utrotade djur, souvenirer smyckade med nutidens havsfynd i plast, och måleri från ett nedbränt aktivistläger i djungeln.
Rhinoceros’ Dream (papier-maché, lera & spegelmosaik)
För några år sedan blev en noshörning på naturhistoriska museet i Göteborg av med sitt horn. Mitt på dagen blev det stulet av några personer som gick in, krossade montern och sågade av det främre hornet. När de påbörjade djurets andra horn blev de upptäckta av andra besökare som larmade museet, och personerna försvann med bytet. Det visade sig att en mängd samlingar runtom i Europa hade fått påhälsning av samma anledning.
Nu när de levande noshörningarna nästan är borta, får man väl ta från de döda. En irländsk liga som kom på denna idé utnyttjade att de flesta naturhistoriska samlingar var illa förberedd på k-pistar och sprängningar. Efterfrågan på noshörningshorn som potenshöjande medel i Kina och Vietnam är omättlig och priset är just nu mycket högre än vad guld kostar per gram. Malt noshörningshorn från just museiobjekt är nog extra värdelöst som afrodisiakum och kan medföra oönskade biverkningar. Bortsett från att hornet består av keratin som är detsamma material som hår och naglar, vilket inte har någon som helst potenshöjande effekt, så har uppstoppade djur vanligtvis blivit behandlade med DDT eller arsenik.
Souvénir de Gotembourg (strandfyndad plast på cigarrask)
Plast från olika stränder i närheten av Göteborg
For the Love of Bog (strandfyndad plastpellets på anatomisk skalle)
Plastpellets hittade på flera olika stränder på Sardinien, Cornwall & Dorset i Södra England och Göteborgs södra skärgård
För drygt 15 år sedan gjorde jag min första ”skräpskulptur”. Under en semester på Sardinien ställde jag och min son Edgar en mängd upphittat skräp i en lång rad på stranden och fotade av. Plastflaskor, topspinnar, kapsyler, stenar och träpinnar. Människorna på stranden reagerade olika: allt från uppmuntrande till irriterade och sura. Fram till att massturismen tog fart användes många stränder i Sydeuropa som soptipp. Gammalt skräp blandas med nytt, och haven för med sig ännu mer från fjärran länder.
Några år senare, på samma strand, hittade jag även mina första ”nurdles”. Nurdles är det engelska ordet för de små plastpellets som utgör råvaran för tillverkning av plastprodukter, men som spills under transporter från lastfartyg och hamnar på stränderna. Vissa har kommit från väldigt långt borta och varit på resa i åratal. Jag hade läst om nurdles och det var därför jag kände igen dem, annars hade jag kanske trott att det var små stenar och förmodligen inte lagt märke till dem alls.
Det blev till med tiden många timmars letande och plockande där hela min familj varit inblandat i. Vi plockade plastpellets även i England och på Sveriges västkust.
Plastsoporna är ett världsomfattande problem. Men den enorma mängd plastpellets som spills i haven, innan de ens blir till någonting användbart, är om möjligt ännu mer absurd.
Driftwood (strandfyndad plast)
Object trouvé
The Smile of the Tasmanian Tiger (papier-maché, lera och spegelmosaik)
I södra Nederländerna ligger ett litet fint missionsmuseum, drivet av klostermunkar. Som 8-åring åkte jag dit på skolutflykt. Museet gjorde starkt intryck på mig då och gör det fortfarande.
Missionsmuseet har en liten men tätt hängd samling objekt, uppstoppade djur, och en stor insektssamling. Här finns dräkter, vapen, masker, smycken och redskap från olika världsdelar: Asien, Afrika, Sydamerika och Oceanien. Gåvor och minnessaker ditskickat av missionärsprästerna. Samlingen var ordnad efter land eller folkgrupp, men för övrigt helt utan vetenskapligt anspråk och därför helt och hållet styrd av förvåning, habegär, berättarlust och skräck. Och inte minst slumpen.
På 20 och 30-talet arbetade en av munkarna, broder Berchmans, på museet med att stoppa upp djuren. Han hade ingen utbildning som zoologisk konservator, men han var inte utan talang. Och som en starktroende katolsk munk hade broder Berchmans också en idé om hur djuren skulle se ut. Eftersom de trots allt var Guds skapelse så gav han alla djur, liksom för att betona detta, ett litet leende.
Genom historien har vi människor utrotat mängder med djurarter, oftast som en olyckshändelse (lite för lättfångade fåglar på isolerade öar eller habitat som tas över av människor). Pungvargen är hittills den enda art som människan har utrotat med flit. Den skulle bara bort. Det ansågs att pungvargen var ett hot mot fårskötseln så skottpengarna gjorde slut på de sista resterna av beståndet ganska fort.
Pungvargens käkar -så visar ny forskning- var egentligen allt för klena för att kunna hantera ett så pass stort bete som ett får. Möjligtvis ett litet lamm. Pungvargens diet liknar snarare en rävs än en vargs. Dess namn ”Tasmanian Tiger” (även Tasmanian Woolf förekommer) gjorde att den verkade mycket mer hotfull än den någonsin varit.
Florentine Battlefield (olja på duk)
På den australiska ön Tasmanien ligger Upper Florentine Valley, en 60 kvkm stor urskog. Ett regnskogsområde där bland annat världens högsta blommande träd växer (Eucalyptus delegatensis). Det är också där den sista pungvargen blev fångad på 30-talet. När området i början av 2000-talet hotades av skogsröjning så ockuperades det av miljöaktivister. Dessa bodde under flera år i tältläger och öppnade ett informationscenter för besökarna. Aktivisterna försökte stoppa avverkningen genom att knyta fast sig och bygga trädkojor. De försökte påverka politiker att ge området skyddad status. Konflikten mellan skogsarbetarna och aktivisterna hårdnade allt mer och vid något tillfälle brändes lägret ner av skogsarbetarna.
Upper Florentine Valley fick till slut delvis skydd som naturreservat, men bara ca 10 %, resten av området avverkas.
Tom Bogaard
Den Tasmanska Tigern
Vi lever i avskedens tid. Och ingenstans är det lika tydligt som i Australien, den väldiga sydkontinenten där minst trettio olika däggdjursarter utrotats sedan européernas ankomst och där ytterligare tjugo arter nu befinner sig vid gränsen till att försvinna för evigt.
Australien var länge, tillsammans med Nya Guinea och Nya Zeeland, en isolerad värld i världen; en jättekontinent på drift där en unik fauna framlevde sitt liv på egna villkor. Liksom på andra delar av jorden utvecklades en så kallad megafauna med häpnadsväckande storväxta djur, fast den australiska faunan var i flera avseenden speciell. Den hyste gigantiska däggdjur, väsentligen pungdjur, tillhörande grupper som känguruer, myrpiggsvin och wombatar. Och det fanns även rovdjur, stora köttätande pungdjur vilka höll storvuxna känguruer och andra betande arter i schack.
Ett av rovdjuren, måhända det mest skräckinjagande av dem alla, var punglejonet Thylaceo carnifex. Med sina förlängda klor och skärande rovtänder var den en best som inte väjde det för någon. För drygt femtio tusen år sedan försvann emellertid punglejonet tillsammans med de flesta andra representanterna för Australiens megafauna. Skälen var länge okända, men idag är vi tämligen säkra på varför djuren dog ut: de utrotades av de första människorna vilka anlände till Australien från Asien.
Slakten på den magnifika megafaunan torde ha inleddes omedelbart och efter ett par tusen år hade alla jättedjuren på kontinenten utrotats. Alla? Nej, några härdade ut i isolerade vildmarksområden som på nordliga Kap York samt längst nere i söder, i Tasmaniens svårforcerade urskogar. Härom året upptäcktes i Västaustraliska Kimberleyregionen klippmålningar av punglejon vilka dels visade att djuret var strimmigt, dels bekräftade att de rimligen levt samtidigt med människan.
Målningarna i Kimberley är oerhört gamla, flera tiotals tusen år närmare bestämt. Men det är endast på dessa uråldriga klippmålningar som punglejon förekommer; längre fram i tiden har de ersatts av andra varelser. Vi kan spekulera i varför Australiens urinvånare valde att porträttera punglejon, kanske har det att göra med insikten om att de väldiga rovdjuren höll på att försvinna eller rent av försvunnit helt. Kanske var det känslan av förlust och insikten om en genomgripande förändring som låg bakom klippmålarnas verk. För det är ju ofta så: i omvälvande, hotfulla tider frodas kulturen – aldrig dansas och sjungs och målas det så mycket som då.
Exakt när det sista punglejonet försvann är okänt. Rykten har dock alltid funnits, och så sent som 1871 publicerades i tidskriften Proceedings of the Zoological Society of London en rapport om en observation av ett punglejon gjord i norra Queensland samma år. Ännu i början av nittonhundratalet talades det om punglejon som tassade runt i det inre av Kap York. De spåren har dock kallnat sedan länge.
Betydligt mer känd än det gåtfulla punglejonet är pungvargen, Thylacinus cynocephalus, vilken även - inte minst i Australien – går under namnet tasmansk tiger. Det är det största av alla köttätande pungdjur i modern tid och den som idag besöker Tasmanien möts av en uppsjö med bilder av pungvargar: i statsvapnet, på ölflaskor, hos rugbylaget och så vidare.
Pungvargen är så intimt sammankopplad med Tasmanien att man utan överdrift kan säga att den är en viktig del i öns identitet. Fast så har det inte alltid varit. Länge strövade pungvargen fritt över hela den Australiska kontinenten - skygg och städse på sin vakt för människornas pilar och spjut. Slutet kom när nya vågor med människor från Asien tog med sig hundar, dingos, vilket gjorde historien kort för pungvargen. De sista dog ut för sisådär fyra tusen år sedan, vilket tidsmässigt sammanfaller med de klippmålningar av pungvargar som än idag finns att beskåda i Northern Territory. Återigen ser vi således en möjlig koppling mellan radikala förändringar – pungvargens försvinnande – och kulturell blomning i form av klippmålningskonst.
På Tasmanien levde pungvargen vidare, dit kom inga dingos, därav namnet Tasmansk tiger. I likhet med öns urbefolkning stod dock inte pungvargen högt i kurs hos de brittiska kolonisterna. Hatet mot de tasmanska tigrarna berodde på att de hade fräckheten att emellanåt snappa åt sig något av kolonisternas får. För att sätta stopp för detta genomfördes en statligt sanktionerad utrotningspolitik med frikostig ersättning för varje dödat djur. Snart nog blev pungvargen en sällsynthet och välgjorda illustrationer av djuren skattades högt. Ett exempel är konstnären John Lewins målning av en pungvarg från år 1809 som småningom presenterades för Linnean Society i London och därmed gjorde djuret känt i Europa.
Pungvargen – den tasmanska tigern – levde länge nog för att hinna dokumenteras i de flesta genrer, från ursprungsbefolkningens klippmålningar och kolonialerans akvareller till den moderna tidens film. I den enda film som finns – en några korta minuters svartvit journalfilm - kan vi än idag se den allra sista sorgliga tasmanska tigern lunkandes runt i en trång bur i zoologiska trädgården i huvudstaden Hobart. Tigern på filmen hade infångats av en bonde i Florentine Valley på centrala Tasmanien 1933. Att någon ens tog sig före att dokumentera det arma djuret måste ha varit en slump, för den tasmanska tigern ansågs alltså som ett odjur. Frikostiga skottpengar väntade alla skyttar som lämnade in ett fullgott tigerkadaver till närmsta polisstation.
Så en dag, vi vet inte exakt när, var den utrotad i det vilda. Det tog ett tag innan nyheten sjönk in, och under tiden fortsatte burtigern lunka runt i Hobarts zoo. I början av september 1936 gav den dock till sist upp andan, av allt att döma på grund av vanvård.
Pungvargens slutgiltiga försvinnande har egentligen aldrig accepterats fullt ut. Förutom i litterära och konstnärliga framställningar uppträder den i spelfilmer liksom runt om i populärkulturen, alltid med antydningar om att den – trots allt – finns kvar i områden dit skogsmaskinerna och den moderna tiden ännu inte hunnit. Pungvargen har därmed blivit en symbol för vår ödesdigra framfart med våra medresenärer genom evolutionen liksom en påminnelse om att vi lever i avskedens tid.
Torgny Nordin
Torgny Nordin är kultur- och vetenskapsskribent. Han skriver för bl.a. Svenska Dagbladet och Göteborgs Posten
Målning på en pungvarg från från Ubirr i Northern Territory, Australien. cirka fyra tusen år gammal.
Foto: Torgny Nordin
Klipp från journalfilmen från zoologiska trädgården i Hobart 1933
Mikroplaster
Vad är plast?
Ordet “plast” är ett samlingsnamn för en grupp av diverse syntetiska material med egenskaper som är avgörande för olika ändamål. Vårt samhälle använder sig av mängder av olika produkter, material och kemikalier varje dag. Plast är ett av alla dessa material, och möjliggör många viktiga funktioner i samhället, inklusive modern medicin, transport, livsmedelshantering, elektronik mm. Fossil råvara används i produktion av 99% av all plast, och produktion av plast står för ca 8% av förbrukningen av fossil råvara, alltså olja. Råmaterialen används för att ta fram monomerer, kemiska byggstenar som sen används för att skapa långa kedjor av polymerer som är grunden i plast-materialen. Det finns 1000-tals olika polymerer, även om marknaden domineras av ett 10-tal. Plastprodukter innehåller dessutom mängder av olika kemiska tillsatser såsom mjukgörare, UV-stabili-satorer, flamskyddsmedel, färgämnen och antimikrobiella ämnen. Plastförpackningar kan innehålla flera tusen olika kemikalier. Tyvärr gör plastens eftertraktade materialegenskaper (stabil, långlivad, billig) att plastnedskräpning och förorening har blivit ett växande miljöproblem.
Vad är mikroplast?
Mikroplaster, alltså små plastbitar (mindre än 5 mm), har uppmärksammats väldigt mycket under de senaste åren, av både forskare, allmänheten, myndigheter och industrin. Dock beskrevs mikroplaster i världshaven redan för 40 år sedan som ett miljöproblem då man hittade pellets (nyproducerade plastbitar, ca 5 mm, runda) på stränder, i havet och i fågelmagar.
Mikroplaster kan ha olika källor, och brukar delas in i två grupper: primär mikroplast, industriellt producerade partiklar som används som råvara, eller i vissa rengöringsprodukter, samt sekundär mikroplast, som bildas när andra större objekt bryts ned, tex fragment av plastpåsar, vattenflaskor, färgflagor. Man räknar också fiber från syntetiska textilier som mikroplaster. Dessa mikroplaster sprids i miljön, och stora mängder hamnar i våra sjöar, i vattendrag och i havet. Primära mikroplaster kan släppas ut direkt från industriella produktionsplatser och vid hantering, eller via reningsverk när det kommer till produkter som ansiktstvätt och tandkräm. Sekundära mikroplaster är svårare att spåra, men flera viktiga utsläppskällor har pekats ut, och forskning kring utsläppspunkter pågår. Man kan också använda begreppet mikroskräp, något som har blivit mer populärt bland forskare såväl som myndigheter. Detta ord innefattar också partiklar av andra material såsom gummi. Trafiken är en av de största bovarna där stora mängder partiklar släpps ut i dagvatten och vattendrag från slitage av bildäck och vägytor och vägmarkeringar.
Forskning - var finns mikroplast i miljön?
Forskning kring mikroskräp har flera olika inriktningar. Vi behövde veta hur mycket partiklar som fanns i olika miljöer, därav lades mycket av det tidiga arbetet där. Till exempel analyserades prover från olika vattendrag. För att titta i andra typer av prover, såsom sediment eller biota (dvs djur och växtplankton), var forskarna tvungna att ta fram nya metoder för att hitta små partiklar i dessa komplexa material. Man var också tvungen att utveckla och förfina metoder för att identifiera typ av polymer. Detta är viktigt i arbetet med att spåra källor – vilken typ av plast hittar man? Var kan den ha kommit ifrån? Flera aspekter som vi behövde mer kunskap kring fokuserade på hur partiklarna spreds i miljön. Åker partiklarna med vattenströmmar? Sjunker de ner till bottnen? Bryts partiklar ner? I så fall hur? Vi vet nu en del om dessa frågor, till exempel att plast kan både flyta och sjunka, beroende på typ av polymer, densitet, påväxt av mikrober och större organismer; mikroskräp hittas i högst halter nära folktäta områden samt i uppsamlingsområden i havsströmmarna men mikroskräp hittas också på jordens mest avlägsna områden inklusive polarisarna, djuphavet och Mongoliska insjöar; mikroalger, djurplankton, musslor, maskar, krabbor, fiskar och fåglar äter mikroskräp; vi vet att plast bryts ner av UV-ljus och av mekaniska krafter som vågor (eller djur som biter på dem).
Varför är mikroplast ett problem?
Frågorna kring konsekvenser av mikroskräp i miljön har också legat i fokus inom forskningen. Varför är detta ett problem, utöver det etiska och estetiska? I svaret måste man ta hänsyn till olika faktorer. Plastpolymerer i sig är inte jättefarliga, och är relativt inaktiva rent biologiskt (även om vissa sorter kan ha skadliga hälsoeffekter, så som polystyren och polyvinylklorid).
Men plast är ett fettlösligt material och kan lätt ansamla kemikalier. Många plastprodukter innehåller tillsatser såsom mjukgörare, UV-stabilisatorer, flamskyddsmedel, färgämnen och antimikrobiella ämnen. Men plast som flyter i havet kan också fungera som en sorts svamp som binder upp mängder av kemikalier till höga koncentrationer. Vi använder oss av tiotusentals olika kemikalier i vårt samhälle, och många av dessa är kända för att vara giftiga, och hamnar i vattnet.
Forskare har visat att mikroskräp kan i vissa fall fungera som trojanska hästar, som bär med sig kemikalier in i djuren som äter dem.
Djur som äter mikroskräp kan även få effekter som inte är kopplade till kemikalierna i sig. Skador kan uppstå i magtarmskanalen, vilket i sin tur kan påverka näringsupptag eller orsaka inflammationer. Skaldjur som äter mikroplaster kan få försämrad reproduktion, och andra djur såsom maskar och fiskar kan få försämrat näringsupptag och minskade fettdepåer. Fiskar får ändrade beteenden, inklusive sänkt aktivitetsnivå och minskad fångst av bytesdjur.
Lösningar
Problemen med plast kan verka enkla, men situation är komplex. Plaster är nödvändiga, användbara, löser många problem, och vi kan inte leva utan dem. Arbetet med åtgärder för att minska onödig eller oansvarig plastanvändning och plastnedskräpning i miljön börjar med kunskap kring varifrån problem kommer. Plastmaterial har en lång varukedja med många inblandade aktörer, och många olika lösningar kommer att behövas på olika organisationsnivåer.
Kunskap om plastnedskräpning är stor bland allmänheten, tack vara flera gräsrotsrörelser som till stor del använder sig av sociala medier för att informera om problemet. Individer kan göra klokare val i sin vardag för att minimera användningen av plast, som i sin tur kan bidra till minskad nedskräpning. Man kan välja bort engångsbestick i plast, sugrör och kaffemuggar. Man kan undvika att köpa produkter som innehåller så kallade mikroplastkulor. Individer uppmuntras också att ta kontakt med myndigheter för att stödja deras arbete med olika lagändringar för att minska användning av plast i samhället, tex förbud mot engångsplast och mikroplastkulor i kosmetika.
Myndigheter arbetar i sin tur med problematiken på en annan nivå. Här är förbud viktiga, och många länder har redan
förbjudit plastpåsar och mikroplastkulor i kosmetika. Ett liknande förbud är på gång i Sverige. Myndigheter kan också fokusera på åtgärder som att begränsa spridning av både plastskräp samt mikroskräp. Detta kan handla om förbättrad sophantering och återvinning, utveckling av vattenrening i reningsverk eller i dagvatten. Den svenska regeringen har gett i uppdrag till Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten att arbeta med identifiering av problem och att utveckla förslag på ytterligare åtgärder som kan minska utsläpp av mikroplaster i miljön. Myndigheter kan också sätta gränser för industrin gällande produktion och hantering av olika produkter. Industrin i sig kan bidra genom förbättrad hantering av råvaror, klokare val av material och utvecklad teknologi. Textilbranschen arbetar exempelvis med utveckling av textilier som fäller färre fiber.
Försiktighetsprincipen
Även om vi vet en del om mikroskräp så finns det många obesvarade frågor. Dock vet vi tillräckligt mycket för att förstå att situationen inte borde få fortsätta som den gör nu. Vi agerar utifrån försiktighetsprincipen, det vill säga vi tar det säkra före det osäkra och tar till åtgärder som minskar nedskräpning och halter av mikroplaster redan nu!
Bethanie Almroth Carney
Bethanie Carney Almroth, lektor och forskare i ekotoxikologi och zoofysiologipå Institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs Universitet
text till utställningen på Konstforum i Norrköping
November 2016
Hur mycket kan man försköna en berättelse tills den blir osann?
Små lögner, förfalskningar och förenklingar, eller bättre sagt försköningar vi gör när vi berättar en historia, har länge fångat min nyfikenhet. Jag är intresserad av att historia inte är statisk, utan att den förändras. Den färgas och tolkas av samtiden, skrivs om och om.
I naturhistoriska museer och tropiska växthus försöker vi återskapa och berätta om världar som ligger bortom vår horisont. I kompakta representationer görs försök, ofta på väl underbyggt pedagogiskt och vetenskapligt sätt, att förklara hur naturen och kulturen där ute i världen ser ut och fungerar. För att det ska vara sammanhängande och begriplig utelämnas vissa delar och berättelserna förskönas. Tolkningar görs, färgat av samtiden.
I Disneys naturdokumentär ”White Wilderness” från 1958 kastade filmteamet lämlar nerför en klippa för att filma deras, som det ansågs, naturliga beteende. I BBC-Earths dokumentärserie byggs hela miljöer i studio med inhyrda insekter för att kunna filma djur i naturliga miljöer.
När min äventyrsresande morbror på 60- och 70-talet försökte finansiera sina resor höll han diabildsvisningar för publik med bildmaterial från sina tidigare resor. För att krydda sitt eget bildmaterial la han till foton från böcker. Han införlivade även turistdiabilder man då kunde köpa på valfri flygplats.
Mina arbeten i den här utställningen har med våra förväntningar och drömmar att göra. Med små lögner och försköningar. Bilden av den paradisiska djungeln som vi alla bär inom oss, framtagen av Walt Disney, David Attenborough och Hollywood (King Kong, Djungelboken, Full Metall Jacket m.m.). Noshörningens tragiska öde på grund av en (fel)tolkning av djurets parningsbeteende.
Representationen av Den Vilde. Lyckan av att äga den kompletta fjärilssamlingen.
I försköningen ligger poesin.
Så sent som för bara några dagar sedan upptäckte konservatorn på etnografiska museet i Leiden (NL) att deras mest berömda objekt, en med mosaik dekorerad Mixtekisk kranium från 1300-talet, kanske inte var så gammal. Mosaikbitarna var fäst med 1900-tals lim och tänderna för välskötta. kraniet hade inköpts för dyra pengar på 60-talet men nu pekas en kreativ mexikansk tandläkare ut för att vara den verkliga tillverkaren. Skallen som har varit museets stolthet har nu fått en ny innebörd.
Dekoren på mitt plastkranium är fastlimmat med modern pvc-lim. Pärlorna är s.k. nurdles, plastpellets i form av små kulor som man använder som råmaterial vid plasttillverkningen. Vid sjötransport hamnar mycket av detta råmaterial i vattnet. Havsströmmarna transporterar kulorna till jordens alla hörn där de så småningom hamnar på stränderna. Hela tiden löper de risk att bli fågel- och fiskmat. Nurdles som syns på mitt kranium har jag samlat på olika stränder på Sardinien, på Englands sydkust och västkusten utanför Göteborg.
Kraniet är också en parafras på Damien Hirsts diamantklädda version, och hans kranium är en parafras på alla tidigare dekorerade skallar från ”primitiva” kulturer. Såsom den Mixtekiska skallen från Leiden.
Tom Bogaard, Norrköping 25/11-2016
