TOM BOGAARD / TEXTS

Torgny Nordin om den Tasmanska Tigern till the Hungry Planet utställning på Passagen Konsthall i Linköping 

augusti - september 2019

Den Tasmanska Tigern


Vi lever i avskedens tid. Och ingenstans är det lika tydligt som i Australien, den väldiga sydkontinenten där minst trettio olika däggdjursarter utrotats sedan européernas ankomst och där ytterligare tjugo arter nu befinner sig vid gränsen till att försvinna för evigt. 

Australien var länge, tillsammans med Nya Guinea och Nya Zeeland, en isolerad värld i världen; en jättekontinent på drift där en unik fauna framlevde sitt liv på egna villkor. Liksom på andra delar av jorden utvecklades en så kallad megafauna med häpnadsväckande storväxta djur, fast den australiska faunan var i flera avseenden speciell. Den hyste gigantiska däggdjur, väsentligen pungdjur, tillhörande grupper som känguruer, myrpiggsvin och wombatar. Och det fanns även rovdjur, stora köttätande pungdjur vilka höll storvuxna känguruer och andra betande arter i schack.

Ett av rovdjuren, måhända det mest skräckinjagande av dem alla, var punglejonet Thylaceo carnifex. Med sina förlängda klor och skärande rovtänder var den en best som inte väjde det för någon. För drygt femtio tusen år sedan försvann emellertid punglejonet tillsammans med de flesta andra representanterna för Australiens megafauna. Skälen var länge okända, men idag är vi tämligen säkra på varför djuren dog ut: de utrotades av de första människorna vilka anlände till Australien från Asien.

Slakten på den magnifika megafaunan torde ha inleddes omedelbart och efter ett par tusen år hade alla jättedjuren på kontinenten utrotats. Alla? Nej, några härdade ut i isolerade vildmarksområden som på nordliga Kap York samt längst nere i söder, i Tasmaniens svårforcerade urskogar. Härom året upptäcktes i Västaustraliska Kimberleyregionen klippmålningar av punglejon vilka dels visade att djuret var strimmigt, dels bekräftade att de rimligen levt samtidigt med människan. 

Målningarna i Kimberley är oerhört gamla, flera tiotals tusen år närmare bestämt. Men det är endast på dessa uråldriga klippmålningar som punglejon förekommer; längre fram i tiden har de ersatts av andra varelser. Vi kan spekulera i varför Australiens urinvånare valde att porträttera punglejon, kanske har det att göra med insikten om att de väldiga rovdjuren höll på att försvinna eller rent av försvunnit helt. Kanske var det känslan av förlust och insikten om en genomgripande förändring som låg bakom klippmålarnas verk. För det är ju ofta så: i omvälvande, hotfulla tider frodas kulturen – aldrig dansas och sjungs och målas det så mycket som då.

Exakt när det sista punglejonet försvann är okänt. Rykten har dock alltid funnits, och så sent som 1871 publicerades i tidskriften Proceedings of the Zoological Society of London en rapport om en observation av ett punglejon gjord i norra Queensland samma år. Ännu i början av nittonhundratalet talades det om punglejon som tassade runt i det inre av Kap York. De spåren har dock kallnat sedan länge.


Betydligt mer känd än det gåtfulla punglejonet är pungvargen, Thylacinus cynocephalus, vilken även - inte minst i Australien – går under namnet tasmansk tiger. Det är det största av alla köttätande pungdjur i modern tid och den som idag besöker Tasmanien möts av en uppsjö med bilder av pungvargar: i statsvapnet, på ölflaskor, hos rugbylaget och så vidare.


Pungvargen är så intimt sammankopplad med Tasmanien att man utan överdrift kan säga att den är en viktig del i öns identitet. Fast så har det inte alltid varit. Länge strövade pungvargen fritt över hela den Australiska kontinenten - skygg och städse på sin vakt för människornas pilar och spjut. Slutet kom när nya vågor med människor från Asien tog med sig hundar, dingos, vilket gjorde historien kort för pungvargen. De sista dog ut för sisådär fyra tusen år sedan, vilket tidsmässigt sammanfaller med de klippmålningar av pungvargar som än idag finns att beskåda i Northern Territory. Återigen ser vi således en möjlig koppling mellan radikala förändringar – pungvargens försvinnande – och kulturell blomning i form av klippmålningskonst.

På Tasmanien levde pungvargen vidare, dit kom inga dingos, därav namnet Tasmansk tiger. I likhet med öns urbefolkning stod dock inte pungvargen högt i kurs hos de brittiska kolonisterna. Hatet mot de tasmanska tigrarna berodde på att de hade fräckheten att emellanåt snappa åt sig något av kolonisternas får. För att sätta stopp för detta genomfördes en statligt sanktionerad utrotningspolitik med frikostig ersättning för varje dödat djur. Snart nog blev pungvargen en sällsynthet och välgjorda illustrationer av djuren skattades högt. Ett exempel är konstnären John Lewins målning av en pungvarg från år 1809 som småningom presenterades för Linnean Society i London och därmed gjorde djuret känt i Europa.


Pungvargen – den tasmanska tigern – levde länge nog för att hinna dokumenteras i de flesta genrer, från ursprungsbefolkningens klippmålningar och kolonialerans akvareller till den moderna tidens film. I den enda film som finns – en några korta minuters svartvit journalfilm - kan vi än idag se den allra sista sorgliga tasmanska tigern lunkandes runt i en trång bur i zoologiska trädgården i huvudstaden Hobart. Tigern på filmen hade infångats av en bonde i Florentine Valley på centrala Tasmanien 1933. Att någon ens tog sig före att dokumentera det arma djuret måste ha varit en slump, för den tasmanska tigern ansågs alltså som ett odjur. Frikostiga skottpengar väntade alla skyttar som lämnade in ett fullgott tigerkadaver till närmsta polisstation. 

Så en dag, vi vet inte exakt när, var den utrotad i det vilda. Det tog ett tag innan nyheten sjönk in, och under tiden fortsatte burtigern lunka runt i Hobarts zoo. I början av september 1936 gav den dock till sist upp andan, av allt att döma på grund av vanvård. 

Pungvargens slutgiltiga försvinnande har egentligen aldrig accepterats fullt ut. Förutom i litterära och konstnärliga framställningar uppträder den i spelfilmer liksom runt om i populärkulturen, alltid med antydningar om att den – trots allt – finns kvar i områden dit skogsmaskinerna och den moderna tiden ännu inte hunnit. Pungvargen har därmed blivit en symbol för vår ödesdigra framfart med våra medresenärer genom evolutionen liksom en påminnelse om att vi lever i avskedens tid.



               Torgny Nordin




Torgny Nordin är kultur- och vetenskapsskribent. Han skriver för bl.a. Svenska Dagbladet och Göteborgs Posten

Målning på en pungvarg från från Ubirr i Northern Territory, Australien. cirka fyra tusen år gammal. 

Foto: Torgny Nordin

Klipp från journalfilmen från zoologiska trädgården i Hobart 1933

©  Tom Bogaard & Torgny Nordin  2021