TOM BOGAARD / TEXTS

text till Hungry Planet utställningen. Konsthallen Passagen Linköping Augusti-september 2019

I mitt arbete jobbar jag med människans förhållande till naturen och med frågor som rör kolonialism, exotism och framställningen av tropikerna utifrån hur det gjorts i museer, filmer och litteratur. Bilden av den paradisiska djungeln som en mystisk plats, en farlig och härlig plats. Där saker kan ske bortom det rationellt förklarliga. Ett letande efter det undflyende förlorade paradiset som nu i klimatförändringens och miljöförstörelsens spår ter sig allt längre bort. 

Jag arbetar med måleri, skulptur och plastskräpsplockande på stränder. I utställningen ”Hungry Planet” visas repliker på troféer av hårt jagade och utrotade djur, souvenirer smyckade med nutidens havsfynd i plast, och måleri från ett nedbränt aktivistläger i djungeln. 







Rhinoceros’ Dream (papier-maché, lera & spegelmosaik) 

För några år sedan blev en noshörning på naturhistoriska museet i Göteborg av med sitt horn. Mitt på dagen blev det stulet av några personer som gick in, krossade montern och sågade av det främre hornet. När de påbörjade djurets andra horn blev de upptäckta av andra besökare som larmade museet, och personerna försvann med bytet. Det visade sig att en mängd samlingar runtom i Europa hade fått påhälsning av samma anledning. 

Nu när de levande noshörningarna nästan är borta, får man väl ta från de döda. En irländsk liga som kom på denna idé utnyttjade att de flesta naturhistoriska samlingar var illa förberedd på k-pistar och sprängningar. Efterfrågan på noshörningshorn som potenshöjande medel i Kina och Vietnam är omättlig och priset är just nu mycket högre än vad guld kostar per gram. Malt noshörningshorn från just museiobjekt är nog extra värdelöst som afrodisiakum och kan medföra oönskade biverkningar. Bortsett från att hornet består av keratin som är detsamma material som hår och naglar, vilket inte har någon som helst potenshöjande effekt, så har uppstoppade djur vanligtvis blivit behandlade med DDT eller arsenik. 


Souvénir de Gotembourg (strandfyndad plast på cigarrask) 

Plast från olika stränder i närheten av Göteborg 


For the Love of Bog (strandfyndad plastpellets på anatomisk skalle) 

Plastpellets hittade på flera olika stränder på Sardinien, Cornwall & Dorset i Södra England och Göteborgs södra skärgård 

För drygt 15 år sedan gjorde jag min första ”skräpskulptur”. Under en semester på Sardinien ställde jag och min son Edgar en mängd upphittat skräp i en lång rad på stranden och fotade av. Plastflaskor, topspinnar, kapsyler, stenar och träpinnar. Människorna på stranden reagerade olika: allt från uppmuntrande till irriterade och sura. Fram till att massturismen tog fart användes många stränder i Sydeuropa som soptipp. Gammalt skräp blandas med nytt, och haven för med sig ännu mer från fjärran länder. 

Några år senare, på samma strand, hittade jag även mina första ”nurdles”. Nurdles är det engelska ordet för de små plastpellets som utgör råvaran för tillverkning av plastprodukter, men som spills under transporter från lastfartyg och hamnar på stränderna. Vissa har kommit från väldigt långt borta och varit på resa i åratal. Jag hade läst om nurdles och det var därför jag kände igen dem, annars hade jag kanske trott att det var små stenar och förmodligen inte lagt märke till dem alls. 

Det blev till med tiden många timmars letande och plockande där hela min familj varit inblandat i. Vi plockade plastpellets även i England och på Sveriges västkust. 

Plastsoporna är ett världsomfattande problem. Men den enorma mängd plastpellets som spills i haven, innan de ens blir till någonting användbart, är om möjligt ännu mer absurd. 


Driftwood (strandfyndad plast) 

Object trouvé 


The Smile of the Tasmanian Tiger (papier-maché, lera och spegelmosaik) 

I södra Nederländerna ligger ett litet fint missionsmuseum, drivet av klostermunkar. Som 8-åring åkte jag dit på skolutflykt. Museet gjorde starkt intryck på mig då och gör det fortfarande. 

Missionsmuseet har en liten men tätt hängd samling objekt, uppstoppade djur, och en stor insektssamling. Här finns dräkter, vapen, masker, smycken och redskap från olika världsdelar: Asien, Afrika, Sydamerika och Oceanien. Gåvor och minnessaker ditskickat av missionärsprästerna. Samlingen var ordnad efter land eller folkgrupp, men för övrigt helt utan vetenskapligt anspråk och därför helt och hållet styrd av förvåning, habegär, berättarlust och skräck. Och inte minst slumpen. 

På 20 och 30-talet arbetade en av munkarna, broder Berchmans, på museet med att stoppa upp djuren. Han hade ingen utbildning som zoologisk konservator, men han var inte utan talang. Och som en starktroende katolsk munk hade broder Berchmans också en idé om hur djuren skulle se ut. Eftersom de trots allt var Guds skapelse så gav han alla djur, liksom för att betona detta, ett litet leende. 

Genom historien har vi människor utrotat mängder med djurarter, oftast som en olyckshändelse (lite för lättfångade fåglar på isolerade öar eller habitat som tas över av människor). Pungvargen är hittills den enda art som människan har utrotat med flit. Den skulle bara bort. Det ansågs att pungvargen var ett hot mot fårskötseln så skottpengarna gjorde slut på de sista resterna av beståndet ganska fort. 

Pungvargens käkar -så visar ny forskning- var egentligen allt för klena för att kunna hantera ett så pass stort bete som ett får. Möjligtvis ett litet lamm. Pungvargens diet liknar snarare en rävs än en vargs. Dess namn ”Tasmanian Tiger” (även Tasmanian Woolf förekommer) gjorde att den verkade mycket mer hotfull än den någonsin varit. 


Florentine Battlefield (olja på duk) 

På den australiska ön Tasmanien ligger Upper Florentine Valley, en 60 km. stor urskog. Ett regnskogsområde där bland annat världens högsta blommande träd växer (Eucalyptus delegatensis). Det är också där den sista pungvargen blev fångad på 30-talet. När området i början av 2000-talet hotades av skogsröjning så ockuperades det av miljöaktivister. Dessa bodde under flera år i tältläger och öppnade ett informationscenter för besökarna. Aktivisterna försökte stoppa avverkningen genom att knyta fast sig och bygga trädkojor. De försökte påverka politiker att ge området skyddad status. Konflikten mellan skogsarbetarna och aktivisterna hårdnade allt mer och vid något tillfälle brändes lägret ner av skogsarbetarna. Upper Florentine Valley fick till slut delvis skydd som naturreservat, men bara ca 10 %, resten av området avverkas. 


Tom Bogaard

©  Tom Bogaard  2021