STUDIO TOM BOGAARD / TEXTS / BETHANIE CARNEY ALMROTH

Mikroplaster


Vad är plast?

Ordet “plast” är ett samlingsnamn för en grupp av diverse syntetiska material med egenskaper som är avgörande för olika ändamål. Vårt samhälle använder sig av mängder av olika produkter, material och kemikalier varje dag. Plast är ett av alla dessa material, och möjliggör många viktiga funktioner i samhället, inklusive modern medicin, transport, livsmedelshantering, elektronik mm. Fossil råvara används i produktion av 99% av all plast, och produktion av plast står för ca 8% av förbrukningen av fossil råvara, alltså olja. Råmaterialen används för att ta fram monomerer, kemiska byggstenar som sen används för att skapa långa kedjor av polymerer som är grunden i plast-materialen. Det finns 1000-tals olika polymerer, även om marknaden domineras av ett 10-tal.  Plastprodukter innehåller dessutom mängder av olika kemiska tillsatser såsom mjukgörare, UV-stabili-satorer, flamskyddsmedel, färgämnen och antimikrobiella ämnen. Plastförpackningar kan innehålla flera tusen olika kemikalier.                Tyvärr gör plastens eftertraktade materialegenskaper (stabil, långlivad, billig) att plastnedskräpning och förorening har blivit ett växande miljöproblem. 


Vad är mikroplast?

Mikroplaster, alltså små plastbitar (mindre än 5 mm), har uppmärksammats väldigt mycket under de senaste åren, av både forskare, allmänheten, myndigheter och industrin. Dock beskrevs mikroplaster i världshaven redan för 40 år sedan som ett miljöproblem då man hittade pellets (nyproducerade plastbitar, ca 5 mm, runda) på stränder, i havet och i fågelmagar. 

Mikroplaster kan ha olika källor, och brukar delas in i två grupper: primär mikroplast, industriellt producerade partiklar som används som råvara, eller i vissa rengöringsprodukter, samt sekundär mikroplast, som bildas när andra större objekt bryts ned, tex fragment av plastpåsar, vattenflaskor, färgflagor. Man räknar också fiber från syntetiska textilier som mikroplaster. Dessa mikroplaster sprids i miljön, och stora mängder hamnar i våra sjöar, i vattendrag och i havet. Primära mikroplaster kan släppas ut direkt från industriella produktionsplatser och vid hantering, eller via reningsverk när det kommer till produkter som ansiktstvätt och tandkräm. Sekundära mikroplaster är svårare att spåra, men flera viktiga utsläppskällor har pekats ut, och forskning kring utsläppspunkter pågår. Man kan också använda begreppet mikroskräp, något som har blivit mer populärt bland forskare såväl som myndigheter. Detta ord innefattar också partiklar av andra material såsom gummi. Trafiken är en av de största bovarna där stora mängder partiklar släpps ut i dagvatten och vattendrag från slitage av bildäck och vägytor och vägmarkeringar.


Forskning - var finns mikroplast i miljön?

Forskning kring mikroskräp har flera olika inriktningar. Vi behövde veta hur mycket partiklar som fanns i olika miljöer, därav lades mycket av det tidiga arbetet där.  Till exempel analyserades prover från olika vattendrag. För att titta i andra typer av prover, såsom sediment eller biota (dvs djur och växtplankton), var forskarna tvungna att ta fram nya metoder för att hitta små partiklar i dessa komplexa material. Man var också tvungen att utveckla och förfina metoder för att identifiera typ av polymer. Detta är viktigt i arbetet med att spåra källor – vilken typ av plast hittar man? Var kan den ha kommit ifrån? Flera aspekter som vi behövde mer kunskap kring fokuserade på hur partiklarna spreds i miljön. Åker partiklarna med vattenströmmar? Sjunker de ner till bottnen? Bryts partiklar ner? I så fall hur? Vi vet nu en del om dessa frågor, till exempel att plast kan både flyta och sjunka, beroende på typ av polymer, densitet, påväxt av mikrober och större organismer; mikroskräp hittas i högst halter nära folktäta områden samt i uppsamlingsområden i havsströmmarna men mikroskräp hittas också på jordens mest avlägsna områden inklusive polarisarna, djuphavet och Mongoliska insjöar; mikroalger, djurplankton, musslor, maskar, krabbor, fiskar och fåglar äter mikroskräp; vi vet att plast bryts ner av UV-ljus och av mekaniska krafter som vågor (eller djur som biter på dem). 


Varför är mikroplast ett problem?

Frågorna kring konsekvenser av mikroskräp i miljön har också legat i fokus inom forskningen. Varför är detta ett problem, utöver det etiska och estetiska? I svaret måste man ta hänsyn till olika faktorer. Plastpolymerer i sig är inte jättefarliga, och är relativt inaktiva rent biologiskt (även om vissa sorter kan ha skadliga hälsoeffekter, så som polystyren och polyvinylklorid).

Men plast är ett fettlösligt material och kan lätt ansamla kemikalier. Många plastprodukter innehåller tillsatser såsom mjukgörare, UV-stabilisatorer, flamskyddsmedel, färgämnen och antimikrobiella ämnen. Men plast som flyter i havet kan också fungera som en sorts svamp som binder upp mängder av kemikalier till höga koncentrationer. Vi använder oss av tiotusentals olika kemikalier i vårt samhälle, och många av dessa är kända för att vara giftiga, och hamnar i vattnet.


Forskare har visat att mikroskräp kan i vissa fall fungera som trojanska hästar, som bär med sig kemikalier in i djuren som äter dem.

Djur som äter mikroskräp kan även få effekter som inte är kopplade till kemikalierna i sig. Skador kan uppstå i magtarmskanalen, vilket i sin tur kan påverka näringsupptag eller orsaka inflammationer. Skaldjur som äter mikroplaster kan få försämrad reproduktion, och andra djur såsom maskar och fiskar kan få försämrat näringsupptag och minskade fettdepåer. Fiskar får ändrade beteenden, inklusive sänkt aktivitetsnivå och minskad fångst av bytesdjur. 


Lösningar

Problemen med plast kan verka enkla, men situation är komplex. Plaster är nödvändiga, användbara, löser många problem, och vi kan inte leva utan dem. Arbetet med åtgärder för att minska onödig eller oansvarig plastanvändning och plastnedskräpning i miljön börjar med kunskap kring varifrån problem kommer. Plastmaterial har en lång varukedja med många inblandade aktörer, och många olika lösningar kommer att behövas på olika organisationsnivåer. 

Kunskap om plastnedskräpning är stor bland allmänheten, tack vara flera gräsrotsrörelser som till stor del använder sig av sociala medier för att informera om problemet. Individer kan göra klokare val i sin vardag för att minimera användningen av plast, som i sin tur kan bidra till minskad nedskräpning. Man kan välja bort engångsbestick i plast, sugrör och kaffemuggar. Man kan undvika att köpa produkter som innehåller så kallade mikroplastkulor. Individer uppmuntras också att ta kontakt med myndigheter för att stödja deras arbete med olika lagändringar för att minska användning av plast i samhället, tex förbud mot engångsplast och mikroplastkulor i kosmetika. 

Myndigheter arbetar i sin tur med problematiken på en annan nivå. Här är förbud viktiga, och många länder har redan 

förbjudit plastpåsar och mikroplastkulor i kosmetika. Ett liknande förbud är på gång i Sverige. Myndigheter kan också fokusera på åtgärder som att begränsa spridning av både plastskräp samt mikroskräp. Detta kan handla om förbättrad sophantering och återvinning, utveckling av vattenrening i reningsverk eller i dagvatten. Den svenska regeringen har gett i uppdrag till Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten att arbeta med identifiering av problem och att utveckla förslag på ytterligare åtgärder som kan minska utsläpp av mikroplaster i miljön. Myndigheter kan också sätta gränser för industrin gällande produktion och hantering av olika produkter. Industrin i sig kan bidra genom förbättrad hantering av råvaror, klokare val av material och utvecklad teknologi. Textilbranschen arbetar exempelvis med utveckling av textilier som fäller färre fiber.


Försiktighetsprincipen

Även om vi vet en del om mikroskräp så finns det många obesvarade frågor. Dock vet vi tillräckligt mycket för att förstå att situationen inte borde få fortsätta som den gör nu. Vi agerar utifrån försiktighetsprincipen, det vill säga vi tar det säkra före det osäkra och tar till åtgärder som minskar nedskräpning och halter av mikroplaster redan nu!


Bethanie Almroth Carney





Bethanie Carney Almroth, lektor och forskare i ekotoxikologi och zoofysiologipå Institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs Universitet

©  Tom Bogaard & Bethanie Almroth Carney  2021

This website makes use of cookies. Please see our privacy policy for details.

OK